Jag svävar liksom på små rosa moln.

Ibland känns det som att jag måste slå till mig själv i ansiktet, nypa mig själv i armen

eller hälla en hink kallt vatten över huvudet för att förstå

vad jag har - världens bästa pojkvän.

Jag blir helt pirrig i hela kroppen av att tänka på honom, och på vad vi har.

Jag vill bara få berätta det här. Berätta att han är bäst, så otroligt duktig, snäll och omtänksam.

Det är just när man ska lägga sig ner i sängen som man inser hur mycket man saknar sin pojkvän,

den andra sidan av sängen är tom, och hela sängen känns som ett stort hav.

För mycket kuddar, för mycket täcke, det är ju till för att delas.

Jag älskar dig, Simon.